Växtplankton

Växtplankton utgör den största delen av den växtbiomassa som produceras i havet. Växtplankton driver med strömmarna och reagerar kontinuerligt på förändringarna i det omgivande vattnet. Näringsämnena (särskilt kväve-, fosfor- och kiselföreningar) som finns i vattnet, omvandlas av växtplankton med hjälp av ljusenergi till organiskt material, som blir tillgängligt för nästa led i näringskedjan, nämligen djurplankton. 

Artssammansättningen och produktionen styrs av faktorer som ljus, temperatur, tillgänglighet av näringsämnen och salthalten. Den största artrikedomen i Öresund finns också i detta fall, på grund av den högre salthalten i den norra delen, och artrikedomen minskar söderut.

Vissa planktonarter kan producera giftiga ämnen (toxiner), som kan orsaka massdöd av fisk, fåglar och däggdjur, eller kan ackumuleras i skaldjur. En del giftiga arter behöver bara förekomma i låga koncentrationer för att ha en skadlig effekt.

Hur varierar växtplankton under året?

Förekomsten av plankton är låg på vintern på grund av det begränsade ljuset. Aktiviteten hos växtplankton ökar på våren i takt med ökad ljusintensitet och höga koncentrationer av näringsämnen och kulminerar i mars-april med den så kallade vårblomningen. Vårblomningen utgörs till största del av kiselalger och varar bara cirka 1-2 veckor.

Planktonproduktionen är normalt låg på sommaren på grund av brist på näringsämnen, men vid lämpliga väderförhållanden kan cyanobakterier (tidigare kallade blågröna alger) blomma upp. Flera arter av cyanobakterier kan utnyttja luftens kväve (kvävefixering), vilket är särskilt viktigt när vattnets kväveföreningar är uttömda. Många cyanobakterier är giftiga och giftigheten kan variera både inom samma art och mellan olika arter. 

Vid massförekomst av cyanobakterier är rekommendationen att man inte badar. Detta är särskilt viktigt för småbarn och husdjur, som lätt kan få i sig vattnet.