Natur och Miljö

Öresund är benämningen på det vattenområde som ligger mellan Sverige och Danmark och som förbinder Östersjön med Kattegatt. Sundet är 118 km långt och 4 till 28 km brett. Det avgränsas i norr av en linje mellan Kullen och Gilleleje och i söder av en linje mellan Falsterbo och Stevns Fyr. Den största djupet, cirka 50 m, finns sydost om Ven. Det maximala djupet mellan Köpenhamn och Malmö är mindre än 10 m (Limhamn/Drogden-tröskeln).

Se mer om Öresunds natur och miljö i temana nedan.

Öresund består geografiskt av både vikar med lågt vatten och områden mitt i sundet med en djup på 30-50 m. Botten består av sand i de grundare vikarna. Ytvattnet och vattnet i de grundare områdena består oftast av Östersjövatten - och har låg salthalt. I de djupare områdena består botten oftast av silt/lera och vattnet i de djupare delarna av Öresund är vatten från Kattegatt och salthalten är hög. Det finns också i mindre omfattning rev av sten, musselbankar och egentliga klippor.



En tröskel går tvärs över sundet mellan Amager och Malmö med en vattendjup på mindre än 10 m. Denna tröskel, Drogden/Limhamn-tröskeln, förhindrar vanligtvis att bottenvattnet med hög salthalt från den norra delen av sundet tränger vidare in i Östersjön. Det är bara i vissa vädersituationer som vatten med hög salthalt från Kattegatt lyckas tränga över tröskeln och in i Östersjön. Detta kallas saltvatteninträngning.



Det finns vanligtvis en nordgående ytvattenström i Öresund. Bräckvattnet från Östersjön strömmar på detta sätt genom Öresund mot Kattegatt. Samtidigt strömmar vattnet med hög salthalt från Kattegatt in och söderut längs botten. Dessa två mycket olika vattenmassor blandas vanligtvis inte, och mellan dem bildas en så kallad sprängskikt där det sker en mycket snabb förändring från bräckvatten till saltvatten. Sprängskiktet finns vanligtvis på 10 till 12 meters djup. Området som avvattnas till Öresund har en storlek på cirka 4 500 km2.



Salthalten mäts i promille (‰) eller PSU. Salthalten i de stora oceanerna är 35 ‰ och i sötvattenssjöar är den lägre än 1 ‰.



Strömmarna är oftast mycket starka i Öresund. De uppstår på tre olika sätt. Avrinningen från cirka 200 floder till Östersjön ger Östersjöns ytvattenström. Meteorologiska förhållanden med kraftig vind och låg- eller högtryck orsakar ibland mycket starka strömmar. Tidvattenvariationerna är små i regionen, men tidvattnet ger en synlig effekt på strömmens styrka i Öresund. Detta sker två gånger om dagen.

Den Öresund som vi känner idag är geologiskt sett en ung företeelse, och dess tillkomst är kopplad till förändringar av ett större område som omfattar Östersjön och Kattegatt. Under de senaste 70 miljoner åren (tertiär- och kvartärtid) har det skett stora förändringar i detta område, där havets utbredning har varierat mycket kraftigt.  

   

Större delen av Öresund var ett landområde för 8 000 år sedan. När isen drog sig tillbaka i slutet av den senaste istiden fick Öresund troligen sitt nuvarande utseende. Den så kallade Ancylussjön tros ha dränerats genom sundet, och världshaven steg under Litorinatiden (8000-2500 f.Kr.) så att Östersjön förvandlades till en inre sjö med Öresund och Bälten som förbindelser med Atlanten.  

   

Isen rörde sig vid smältningen från Östersjön genom Sundet och Bälten mot Kattegatt, vilket ledde till fördjupningar. Den smala passagen mellan Helsingborg och Helsingör bildades genom att isen avsatt material på norra Själland. En stor issjö blev under en fas av smältningen uppdämd i Sundet, och lera avsattes. Ön Ven bildades troligen som en stor lerplatå.  

   

Tröskeln mellan Köpenhamn och Malmö beror på kritans och kalkens höga placering där. Klipphällarna i Öresund består söder om en linje mellan Helsingör och Ålabodarna huvudsakligen av cirka 60 miljoner år gammal kalksten. Det norra Öresund (Öresundströskeln) består däremot av lösa avlagringar, kolhaltiga lager, växlande lera och sandsten med en ålder på 130-180 miljoner år.